Varför?

Varför kan de inte lita på mig? Varför kan de inte stötta mig?
Om jag hade sagt att jag velat åka till Japan ett år och plugga hade säkert gått med på det, hade min bror varit tvungen att åka till Luleå för att plugga hade de säkert gått med på det, men om jag vill gå en serietecknar utbildning i Vingåker i ett år så är de helt emot det även om de vet att jag tänker söka till serieskolan i Malmö nästa år, jag vill bara ha lite mer erfarenhet innan jag söker dit...

Förstår de inte att jag vantrivs på japanskan nu? Inte pågrund av människorna, nej de är underbara, men jag står inte ut med att plugga så mycket som man måste för att hänga med. Grammatik är ett av de ämnen jag har svårast för i vilket språk som helst, de tekniska uttrycken fastnar helt enkelt inte, och jag har svårt för att minnas nya kanji. När jag hör folk prata går det ju helt okej, men en text med nästan bara kanji i funkar bara inte för mig... (furigana<3)
Och hur ska jag kunna hålla intresset uppe när jag är rädd för att prata om något som har med japanska eller mina japanska intressen att göra hemma? Jag vill inte att de ska säga åt mig att hålla tyst igen, vill inte att de ska ge mig såna blickar eftersom jag förstör stämningen genom att prata om det, men... jag älskar det.

Jag failade tentan, inte så mycket som jag trodde jag skulle, men jag klarade mig ändå inte... Och jag vet att chansen att jag klarar omtentan är liten... Men jag är okej med det, varför kan inte de vara det också?
Jag lever för manga och berättelser, jag älskar att skriva och teckna! Om jag kan, om det är möjligt, om det så bara finns en liten chans att jag skulle kunna bli serietecknare så vill jag ta den! Jag vill lära mig, jag vill bli bättre, jag vill kunna vara stolt över mitt arbete.

Jag har äntligen förstått att det är det här jag vill göra. Hittills när någon frågat mig den slitna frågan 'Vad vill du bli när du blir stor?' så har jag inte kunnat svara, för jag har inte vetat. Men nu känns allt så klart, det är detta jag vill göra och jag tänker inte ge upp förrän det blir så!

Är det då för mycket begärt att få ha sin familj på sin sida?